idablomblad

Åhh vad ARG jag har varit i några dagar nu och inte på någon annan, inte ens på mig själv utan bara ARG jag har nästan velat krypa ur mitt eget skinn vissa stunder. Har ju varit sjuk och ensam hela denna helg som varit alldeles för lång hittintills om nu en helg kan vara det. Jag har varit hemma sen i torsdags och tyckt synd om mig själv och varit sotis på Olle som varit ute och haffat bovar och haft hur kul som helst medan jag legat hemma och inte GJORT ETT SKIT!  Ja ni hör ju hur jag låter, int vill jag ut och haffa bovar men till och med det har gjort mig rasande avundsjuk och droppen var i natt då jag äntligen lyckats somna utan att hostan hållit mig vaken då kommer Olle hem glad som en lärka och VÄCKER MIG :o Hur vågar han ? Väcka mig ? Va? Det hela slutade med att jag somnade klockan FEM efter många vridningar och vändningar i sängen, vaknar klockan halv nio alltså efter tre och en halv timmes sömn och är hur pigg som helst (så jäkla märkligt) 

Livet var frid och fröjd så länge Olle var hemma imorse men ju mera timmarna började närma sig hans avfärd desto mer började ångesten krypa upp inom mig och ilskan att bubbla fram, asså vad är det för fel på mig jag älskar ju att vara själv, det är ju det mest avslappnande i världen.... Jag började fundera och kom på att kanske är det de att här är jag verkligen ENSAM, hemma har jag ju faktiskt en valmöjlighet oftast iaf men här är jag tamefan helt ENSAM... När jag kommit fram till den slutsatsen och accepterat mitt öde blev det faktiskt lite lättare att leva. Jag tog mig i kragen och
ringde och pratade med Oskar :)  
(som ni ser på denna bild med fetabbarn)  
eftersom han ringt mig inatt under någon av de timmarna jag faktiskt lyckats sova, vilket jag tyckte var väldigt märkligt då Oskar inte är den som ringer mig mitt i natten, och jag hade rätt, uppenbarligen var det någon annan som ringt från hans telefon och om det var någon som läser det här får ni gärna ringa upp :) Efter att jag och Oskar snackat om ditten och datten satte jag mig här vid datorn och började skriva en låt till en mycket kär vän, vem det är, är ännu en hemlighet men han eller hon får veta tids nog ;) spännande va :p?

När jag stolt var klar med mina två låtar till denna speciella vän... så började paniken stiga upp inom mig igen, vad ska jag göra nu då? Jag är ju fruktansvärt trött, jag kanske ska lägga mig framför TV:n .... Min hemlängtan började bli outhärdlig då jag legat och zappat ett tag, och jag började fundera för mig själv, men varför i hela friden ligger jag här och grubblar över något som jag vet bara är stundens tristess fel, varför gör jag inte något åt det? Jag tog fram Olles headset och satte in det i min telefon där jag har alla mina favoritlåtar som jag inte lyssnat på på väldigt länge, sen satte jag på mig min SNORSJAL som mina kära luffarvänner skulle kalla den :p och gick ut på en underbar promenad. Har ni någon aning om hur fint vi bor, det är ju ett paradis här :) MAMMA  då det är dags för er att komma och hälsa på här så ska du och jag ut och gå den här sträckan jag har gått ikväll det är så otroligt rogivande och PAPPA du och Olle kan ju passa på att träna inför lidingöloppet samma sträcka visst ;)?

         

Hur kan man inte må prima av att vandra runt i detta landskap? Det hjälpte mig verkligen och jag började känna igen mig själv igen och nu sitter jag här och skriver och myser med en tekopp. Så märkligt hur allting kan vända av något så litet som en liten promenad och hur kunde jag ha glömt bort att det är promenader jag behöver när allt känns skit, man blir lite blind kanske av sin egen självömkan, men nu vet jag det till nästa gång iaf =)

Nu ska jag ta och vika lite tvätt och äta chips och dipp och se en film tror jag, visst låter det som en bra idé?

och Olle va försiktig inatt nu jag saknar dig här!

Kram på er!