idablomblad

Igår var jag med i en skräckfilm, oj vilken puls jag hade då jag kom hem. Jag och Sandra hade varit på en jättemysig utekväll på söder och skildes åt vid ett-snåret, hon skulle åka längre söderut  och jag norröver.

Olle var inte nöjd över att jag skulle åka tunnelbana själv men det fanns ju ingenting annat att göra så jag började min resa hemåt. Då jag anländer på fridhemsplan för att byta tunnelbana ser jag till min besvikelse att den inte går förrän om 22 minuter, så jag sätter mig vackert på en bänk för att vänta.

Jag inser ganska snart att jag är iakttagen. Det står en man en bit ifrån mig och stirrar oavbrutet med obehaglig blick på mig, Jag blir så påverkad av hans blick att jag efter ett tag bestämmer mig för att på ett smidigt sätt försöka få en bild på honom, varför vet jag inte riktigt men han var så obehaglig att jag instinktivt kände att jag var tvungen att få honom på kort så att jag förevigat honom om han skulle försöka sig på något.

När tunnelbanan äntligen behagar att dyka upp efter någonting som kändes som en evighet av stirrande från hans sida beblandar jag mig med folkmassan så att han ska tappa bort mig innan jag går in i vagnen. Till min stora fasa så märker jag att min plan misslyckats totalt, då han sätter sig mittemot mig i vagnen fortfarande med blicken stadigt fäst på mig. Jag känner mig så illa till mods att jag inte klarar av att titta tillbaka så jag stirrar ut genom fönstret som fungerade som en spegel i mörkret och jag kunde se att han inte vek undan blicken för en sekund.

Min hjärna började gå på högvarv, hur ska jag lyckas skaka av mig denna man? Jag ville ju absolut inte ge honom några hintar alls om var jag skulle kliva av så när vi anlände till min station satt jag kvar extra länge för att sedan smita ut genom dörren så sent som möjligt så att  han inte skulle hinna ut om han nu hade tänkt följa efter mig. När jag kommit ut på perrongen nästlar jag in mig i en grupp människor och vägrar titta bakåt.

När jag kommit en bit upp i rulltrappan tar jag mod till mig och sneglar bakåt och vad ser jag? Jo där står han längst ner i rulltrappan. Då var det inte ens lite roligt längre, hur fan hann han ut och om han nu bara skulle av där så varför gick han inte ut tidigare? Jag slog följe med två andra kvinnor som skulle åt mitt håll och sprang sedan järnet hem, jag tittade mig över axeln flera gånger och såg honom aldrig men det var inte förrän jag kommit in i lägenheten och låst dörren bakom mig som jag kunde andas ut.


Här har vi honom, mannen med flint, om han nu var helt harmlös hade han
då i såna fall ätit en hel burk med blängsylta.



Jag och Olle har nu kommit överens om att det kan vara värt att ta en taxi nästa gång jag ska ut på egna äventyr, det där vill jag inte vara med om igen. HUVVA LIGEN!!!!!


Nu till lite trevligare saker :) Jag nämnde ju att jag och Sandra var ute igår :) Åhh så mysigt vi hade det, vi började kvällen på ett litet ställe som hette COZY och ja det levde verkligen upp till sitt namn, det var verkligen skitmysigt där med lugn härlig musik som man inte behövde skrika sig hes för att överrösta. Vi fick en plats vid ett stort skyltfönster så att vi kunde granska stockholmsstads märkliga invånare för ja jag lovar det finns inte bara en som kan få en att häpna :p Efter någon timme där gick vi vidare mot lilla hotellbaren där vi fortsatte våran kväll :)


Redo att möta Sandragumman på medborgarplatsen :)



Här sitter hon i egen hög person på COZY och mumsar på sin haulomi burgare :)



TACK för en superkväll Sandra, gud vad jag kan sakna dig ibland.....