idablomblad

Idag så känns det som då jag var liten och skulle ut i snön och åka pulka. Det kändes alltid lite jobbigt att gå ut. Ofta var det kallt ute och man var tvungen att klä sig så till den milda grad att det var ett helt projekt att röra på både armar och ben . Bekvämligheten inne i huset var svår att lämna på grund av dessa faktorer men också därför att hemma var det tryggt och välbekant, ute i snön kunde vad som helst hända. Efter mycket velande fram och tillbaka och även lite påtryckningar av nära och kära bestämde jag mig ändå ofta att ta steget utanför dörren. När jag väl kommit ut så var jag oftast glad att jag bestämt mig för att göra det. Den friska vinterluften fick mig alltid att bli lyckligare och piggare och jag kände mig alltid duktig över att jag faktiskt valt det mer obekväma valet. Sen började vandringen... Jag tror att de flesta av er känner igen den. Den otroligt frustrerande och arbetsamma vandringen uppför pulkbacken som gjorde att man blev alldeles blöt av svett i den varma overallen. Detta visste man också skulle resultera i att man skulle börja frysa så snart man stannade av. Det kändes aldrig som man kom någonstans heller då de tunga klumpiga skorna ofta tappade greppet på den glashala backen. Toppen kändes så fruktansvärt långt borta och det enda som höll en vid gott mod var känslan av att man snart skulle få åka nerför och det skulle vara värt varenda steg. Vägen dit var svår men belöningen var helt underbar. En gång då jag med näbbar och klor kämpat mig nästan högst upp i pulkbacken hände det otänkbara, jag tappade pulkan. All slit och möda för absolut ingenting. Jag tappade pulkan då jag nästan var vid mållinjen och ser hur den i snabb fart försvinner ur min åsyn nerför den gnistrande backen som faktiskt inte alls gnistrade längre. Den var mest bara ett vitt irriterande berg som fick mig att börja gråta, jag grät och grät och började sedan min vandring neråt mot vadå? Skulle jag orka gå uppför backen igen, tänk om jag skulle tappa pulkan denna gång också? Eller skulle jag bara ta och gå hem igen till den välbekanta och bekväma men faktiskt ganska tråkiga tillvaron?

Idag tappade jag pulkan och hela vandringen kändes plötlsigt obetydlig, idag hamnade jag på noll, nu är frågan om jag ska orka hämta pulkan igen och chansa ännu en gång. Idag är jag så fruktansvärt trött!