idablomblad

Vaknade.... Huvudet var så tungt, ögonlocken likaså. Som i en dimma hör jag väckarklockan plinga till för tredje gången denna morgon. Jag öppnar sakta mina tunga ögonlock och ser Olle sitta i soffan med sin filbryta medan han tittar eftertänksamt på nyhetsmorgon. Jag kravlar mig upp ur sängen för att istället krypa ihop i Olles knä och klaga över att min trötthet håller på att ta livet av mig. Han klappar mig tröstande på huvudet. Jag nästintill kryper fram till toaletten och försöker få liv i mitt arma huvud genom att stänka lite kallt vatten i ansiktet. Det fungerar inte....

När jag kommer ut är Olle i full färd med att klä på sig ytterkläderna. Jag pussar Olle adjö och ger honom en lång kram och går sedan in i klädkammaren för att klä på mig. När jag fått på mig mina kläder kommer Olle in igen, stressad som få och hinner haspla ur sig att han glömt sina träningsskor, tar dessa under armen och ger mig en puss igen  ( för det är en oskriven regel, en puss måste man ge om man ska gå ut genom dörren oavsett hur lång vistelsen utanför lägenheten ska vara). Han stänger dörren hastigt efter sig då han skyndar ut, det dröjer några sekunder, (jag står i hallen och betraktar mitt trötta jag, jag känner mig bedrövlig) innan dörren öppnas återigen. Olle tittar på mig i någon sekund och säger sedan "Så fin du blev i det där" Det var som att jag vaknat på nytt. Ögonen var inte grumliga längre, kinderna hängde inte längre ner som en gammal hunds och jag var famförallt inte bedrövlig och trött längre, jag kände mig vacker, pigg och som att denna dag skulle bli den bästa i mitt liv.

Tänk vad en komplimang kan göra :)

Avslutar med en gåta här som jag fick höra av en kollega idag:

Den som har det, är fattig.
Den som inte har det, är glad.
Den som vet det, är dum.
Den som gör det, är lat.
Den som ser det, är blind.
Den som hör det, är döv.

vad kan detta vara???

Klura på det så får ni veta svaret imorrn :)


Tjooosan