idablomblad

Kaffet luktar hemma i sin bryggare, Olle andas tungt i rummet bredvid där han sover efter en lång arbetsnatt. Två korsord har hunnits med på morgonkvisten och nu sitter jag i köket och tittar ut genom fönstret. Jag ser med förtrollad blick på de lapphandskar som trillar ner från himlen och funderar. Jag funderar på veckan som har varit och veckan som komma skall. Veckan som har varit har gått i märklighetens fotspår. För det första har det här i stockholm snöat ca 3 decimeter pudersnö och gradantalet har legat på ca -10 så lite av det jag saknat här har infunnit sig..."Vintern"... I tisdags fick jag veta att min bästaste vän på jobbet inte kommer tillbaka mer och det lämnade ett stygn efter sig i hjärtat trots att jag vet att vi ändå kommer att hålla kontakten och kanske om man tänker positivt så blir kontakten ännu bättre då man slipper snacka jobb 8-17 måndag-fredag. Mitt projekt har blivit slutfört denna vecka också och nu kan jag inte med ord beskriva hur mycket jag längtar till att få offentliggöra det. Det har hänt något nytt varje dag denna vecka, vissa saker som lämnat mig med en oro i kroppen som varit svår att skaka av och andra saker som gjort mig till den lyckligaste i världen.

Det är jobbigt att pendla timme för timme, så nu längtar jag hem för att få några dagar av det välbekanta och lugna. Få känna lukten i vårt hus i drängsmark. Räkna rosorna på min tapet i mitt gamla rum så som jag alltid gjort innan jag ska somna sen den dagen jag själv valde ut tapeten. Klä julgranen på samma vis som vi alltid klär julgranen efter en god middag bestående av blöta och nubbesallad. Ta en promenad runt byn och kanske kasta sig i en och annan snöhög som jag i smyg alltid gör då det är vinter ute (oavsett ålder). Borra in huvudet i Lovinas päls och känna hennes lukt samt lyssna rogivande på hennes evinnerliga kurrande. Få krama om mamma pappa och Viktor så ofta jag vill, helst sent på kvällen då pappa vill sova och jag ska ligga i storsängen mellan mamma och pappa och prata prata prata som han "hatar" så, fast innerst inne vet jag att han också tycker att det är det bästa som finns. Det kommer dock kännas tomt och konstigt då inte Jossan är hemma men gumman vi syns till våren, då kommer jag och Sandra!!! Jasi hemma det är något alldeles särskilt det och ännu bättre är det då man bara får besöka det ibland för då blir den alldagliga tapeten magisk, de kalla promenaderna ett själsligt nöje och kramarna extra varma och betydelsefulla.

Nu har jag bara ett problem att avklara innan hemfärd och det är julklappar, jag har inte köpt en endaste och sitter därför här nu och nöter mina hjärnceller mot varandra för att komma på något bra, men nu är det färdignött så håll tummarna mina kära för nu är det dags för shopping!!

Ha en underbar 4:e advent så syns vi snart i skellefteå ;)

Puss 

Oj det var inte meningen att det skulle bli sådär deprimerande, mitt förra inlägg...  Kan ju hälsa till allesammans att jag mår fint och hade bara en lite motgång i mina medgångar vilket ledde till att jag blev lite lätt uppgiven där ett tag och behövde skriva av mig på ett snyggt sätt. (ville som bara beskriva den där känslan då man är så djäkla trött och tror att man snart ska få vila men då allting bara blir fel och man måste kämpa vidare vilket ofta utlöser gråtattacker man inte kan sätta ord på eftersom tårarna kommer av självaste utmattningen) men nu har jag fått vila så idag känns livet mycket bättre. :)

Ut i pulkbacken igen... :)

Idag så känns det som då jag var liten och skulle ut i snön och åka pulka. Det kändes alltid lite jobbigt att gå ut. Ofta var det kallt ute och man var tvungen att klä sig så till den milda grad att det var ett helt projekt att röra på både armar och ben . Bekvämligheten inne i huset var svår att lämna på grund av dessa faktorer men också därför att hemma var det tryggt och välbekant, ute i snön kunde vad som helst hända. Efter mycket velande fram och tillbaka och även lite påtryckningar av nära och kära bestämde jag mig ändå ofta att ta steget utanför dörren. När jag väl kommit ut så var jag oftast glad att jag bestämt mig för att göra det. Den friska vinterluften fick mig alltid att bli lyckligare och piggare och jag kände mig alltid duktig över att jag faktiskt valt det mer obekväma valet. Sen började vandringen... Jag tror att de flesta av er känner igen den. Den otroligt frustrerande och arbetsamma vandringen uppför pulkbacken som gjorde att man blev alldeles blöt av svett i den varma overallen. Detta visste man också skulle resultera i att man skulle börja frysa så snart man stannade av. Det kändes aldrig som man kom någonstans heller då de tunga klumpiga skorna ofta tappade greppet på den glashala backen. Toppen kändes så fruktansvärt långt borta och det enda som höll en vid gott mod var känslan av att man snart skulle få åka nerför och det skulle vara värt varenda steg. Vägen dit var svår men belöningen var helt underbar. En gång då jag med näbbar och klor kämpat mig nästan högst upp i pulkbacken hände det otänkbara, jag tappade pulkan. All slit och möda för absolut ingenting. Jag tappade pulkan då jag nästan var vid mållinjen och ser hur den i snabb fart försvinner ur min åsyn nerför den gnistrande backen som faktiskt inte alls gnistrade längre. Den var mest bara ett vitt irriterande berg som fick mig att börja gråta, jag grät och grät och började sedan min vandring neråt mot vadå? Skulle jag orka gå uppför backen igen, tänk om jag skulle tappa pulkan denna gång också? Eller skulle jag bara ta och gå hem igen till den välbekanta och bekväma men faktiskt ganska tråkiga tillvaron?

Idag tappade jag pulkan och hela vandringen kändes plötlsigt obetydlig, idag hamnade jag på noll, nu är frågan om jag ska orka hämta pulkan igen och chansa ännu en gång. Idag är jag så fruktansvärt trött!